Vad är SUP-direktivet?
Vad handlar SUP-direktivet egentligen om och hur är det relaterat till fiske? EU har bestämt att företag som importerar och producerar fiskeredskap innehållande plast, måste organisera och betala för insamlingen av begagnad fiskeutrustning (som innehåller plast) och betala för konsumentutbildningen. Medlemsstaterna bör också övervaka mängderna plastinnehållande fiskeredskap som finns på marknaden samt mängderna avfall som kommer in i insamlingssystemet och fastställa ett nationellt mål för mängden avfall som ska samlas in för återvinning. Uppsamlade avfallsmängder bör rapporteras nationellt och ett bindande mål för insamling av avfall bör fastställas. Allt detta innebär höga kostnader.
I EU-direktivet gäller detta havsområden, men det finska miljöministeriet vill lägga till inlandsvattenområden vad gäller lagstiftningen i Finland. För den som inte vet desto mer om detta, låter det ju som en bra plan. Finland skulle ju vara en föredömlig modell, som gör mer än behovet kräver. Men har detta verkligen en positiv effekt på miljön, eller skapas det bara en sådan bild?
Hur skulle detta fiskeutrustningsavfall samlas in i praktiken? Direktivet föreskriver att en avfallsbehållare för fiskeredskapsavfall måste finnas i varje fiskehamn och att avfallshanteringen ska organiseras och bekostas genom ett producentansvar (dvs. producenter av fiskeredskap). Eftersom Finland är de tusen sjöarnas land, blir det väldigt dyrt att organisera och underhålla avfallssystemet då man lägger till sjöområden i direktivet. Detta är ett hårt slag för företag som producerar och säljer fiskeredskap, men som sagt kommer jag inte att prata om det nu, utan om dess inverkan på miljön.
Att äta inhemsk vild fisk är en klimatgärning
Ur ett klimatperspektiv borde man över hela världen följa en planetarisk diet. I Finland betyder det bland annat att köttkonsumtionen bör minskas och ersättas med grönsaker och inhemsk vild fisk. Koldioxidavtrycket för inhemsk vild fisk mycket litet jämfört med till exempel nötkreatur och till och med odlad lax importerad från Norge. I Finland marknadsförs den inhemska fisken som ett ekologisk och hälsosamt val, vilket det är. I naturresursinstitutets RuokaMinimi-projekt har man beräknat att klimatbelastningen orsakad av livsmedelsproduktionen skulle minska med 30 procent, ifall man skulle övergå från den nuvarande kosten till en fiskfokuserad diet. En konsumentundersökning av Pro Kala ry avslöjar att många finländare vill minska sin konsumtion av rött kött och till och med mer än hälften av respondenterna tyckte att det är gynnande för klimatet att äta fisk. Fiskkonsumtion, särskilt konsumtionen av mörtfisk minskar på eutrofieringen i Östersjön. Enligt Yle minskar mängden alger (cyanobakterier) som finns i havet t.o.m. med ett kilo, genom att äta en braxmåltid. I butikshyllorna dyker det upp allt fler inhemska fiskprodukter, vilket är jättebra!
Då man vill minska köttkonsumtionen, har många lättare att byta ut köttet mot fisk, i jämförelse med att byta ut det med bara grönsaker och växtbaserade proteiner. Således bör prisnivån för fisk ligga på samma nivå som kött, så att allt fler människor väljer miljövänligt inhemsk fisk i butiken. Kommer det kommande direktivet att påverka detta?
I själva verket är det konsumenten som betalar
Låt oss gå tillbaka till SUP-direktivet och avfallshanteringen. Vem är det egentligen som betalar för allt? I slutändan är det nämligen inte producenten av fiskeredskap, utan konsumenten. För att fiskeredskapsproducenter och -importörer ska kunna täcka kostnaderna för avfallsinsamlingen över hela landet, måste de höja priserna på produkterna, kanske till och med drastiskt. Med andra ord skulle det innebära dyrare produkter för konsumenten och högre kostnader för yrkesfiskaren. Detta leder till att yrkesfiskare måste höja priserna på sin fångst, vilket innebär att den inhemska fisken som säljs i butiker blir dyrare än för konsumenten. Det är alltså konsumenten som betalar i slutändan. Om priset på inhemsk fisk i butiken stiger, vad vad händer då med behovet och kravet att minska koldioxidavtrycket? Även en låginkomstfamilj bör ha möjlighet att äta inhemsk fisk. Det borde inte få vara någon dyr lyxartikel.
I värsta fall kan prisökningarna leda till att det kommersiella fisket i Finland helt upphör, när det inte längre är lönsamt. Under inga omständigheter får detta tillåtas, eftersom fisket bedrivs ansvarsfullt i Finland och det finns stora mängder fisk i våra vatten som vi kan ta till vara.
Fiskeredskap av dålig kvalitet belastar miljön
Vad händer med de konsumenter som vägrar eller helt enkelt inte klarar av att betala högre pris för produkterna? Visst kan fiskeredskap beställas från Kina och andra utländska webbutiker, men kvaliteten kan då vara vad som helst. Till exempel Kivikangas fiskenät och mjärdar är producerade för att vara så hållbara och funktionella som möjligt och är därför redan färdigt i högre ändan av prisklassen. Högkvalitativa redskap kan också repareras, vilket många finländska fiskare gör. Om och när prisökningen får konsumenter att köpa billigare fisknät samt andra redskap och beten av sämre kvalitet, ökar sannolikheten för att fler trasiga fiskeredskap lämnar i vattnet. Utrustning av sämre kvalitet kan gå lättare sönder vid användning. Man skulle också tro att konsumtionen av fiskeredskap i allmänhet skulle öka som ett resultat av detta, eftersom de trasiga produkterna skulle ersättas med nya billig produkter. Detta vore inte bra för miljön. Den finska fiskeredskapsindustrin tillverkar inte engångsprodukter och det är viktigt att produkter av hög kvalitet är lättillgängliga för alla.
Jag undrar också hur insamlingen av produkter beställda från utlandet tas i beaktande? I nuläget verkar det som att dessa produkter inte kommer att bli separerade från de fiskeredskap som anskaffas inhemskt, dvs. producenterna betalar också för insamlingen av detta avfall.
Insamling och återvinning av avfallet
Problemet är fiskeredskapen som lämnat kvar i våra vatten. SUP-direktivet påverkar dock inte i sig detta problem i Finland. Fiskenät eller beten kastas här inte avsiktligt i havet eller sjön. Sen finns det säkert ett fåtal människor som inte bryr sig och slänger sitt avfall i den närliggande skogen. Jag har svårt att tro att sådana individer i framtiden skulle föra sitt fiskeutrustningsavfall till en skild soptunna till närmaste fiskehamnen. Ansvarigt fiske inkluderar dock fortfarande det faktum att trasiga fiskeredskap kasseras ordentligt och det är vad som görs i Finland. Ödet angående fiskeredskap som finns kvar i vattnet påverkas inte av direktivet. Finlands Miljöcentral har undersökt att endast 0,32 procent av avfallet som finns på alla typer av stränder i Finland har varit fiskeredskapsavfall. Bilder som sprider sig på sociala medier, där sköldpaddor och sjöfåglar fastnat i plastavfall, samt bilder där en hel del spöknät flyter omkring under vattenytan, är hemska och hjärtskärande. I Finland är situationen dock inte densamma. Jag tycker att det är orimligt och orättvist att vi finska konsumenter, fritidsfiskare och yrkesfiskare, liksom företag, kommer att straffas genom att skärpa direktivet, när vi faktiskt ger ett gott exempel på hur ansvarsfullt fiske ser ut.
Som en person som samlar skräp från naturen tycker jag att fokuset nu ligger på fel sak i direktivet. Vi har till exempel ett mycket välfungerande retursystem för pantflaskor/-burkar. Mycket av skräpet som jag samlar in är fortfarande pantsatta burkar och flaskor. Utöver dessa ser man snabbmatspaket eller tomma godispåsar i diken och längs skogsspår, nästan varje gång man går ut på för att röra på sig. Cigarettstumpar borde samlas in från stränderna, där finns en hel del. Kommer vi också att organisera egna insamlingssystem för simleksaker, båtredskapsavfall och andra plastprodukter? Hur många överlappande avfallsinsamlingssystem bör konsumenterna betala för? För det är ju det som verkligen händer här.
Ett annat problem är att det inte finns någon möjlighet att återvinna fiskeredskapsavfallet. Det skulle vara förståeligt att samla in avfall separat om det kunde återvinnas och vidare bearbetas. Detta är dock omöjligt. Fiskeredskapsavfallet kommer alltså i slutändan att hamna på samma ställe dit det redan förs i nuläget. Avstånd är också ett problem. Skulle invånare i norra Finland köra hundratals kilometer till närmaste fiskehamn, eller skulle de ta sina gamla fiskenät till en återvinningsstation, som de hittills har gjort? Min fråga är, vilka konkreta fördelar kommer det nya ekonomiskt utmanande arrangemanget att medföra?
Slutsats
Direktivet kommer, det är säkert, men det är fortfarande öppet hur det kommer att genomföras i Finland. Varför ska det gälla även insjöar när det inte har någon praktisk nytta för miljön? Miljöministeriet motiverade detta med att det är omöjligt att skilja mellan produkter som används för havsfiske och produkter som används för inlandsfiske. På något sätt har detta problem dock lösts i nästan alla andra EU-länder. Behöver dessa produkter ens skiljas från varandra? Räcker det inte med avfallskärl i fiskehamnar som ligger vid havsområden, som EU menat.
Jag gillar inte greenwash, inte det minsta. Men tyvärr pekar den linje man vill ta i Finland mot det hållet. Vill vi verkligen att priset på inhemsk fisk ska stiga, att konsumenterna till slut betalar för överlappande avfallshantering och att fiskeredskapens kvalitet sjunker? Syftet med direktivet är att förhindra nedskräpning av våra vatten, men om det genomförs på detta vis kommer det att göra mer skada än nytta.
Linda Hästbacka
Korrigering: Finlands Miljöcentral undersökt att endast 0,32 procent av avfallet som finns på alla typer av stränder i Finland har varit fiskeredskapsavfall, inte 0,06 procent som tidningen Kalastus skrivit i sin artikel.
Källor:
